Trött har jag varit, men inte som efter Sörmlands-Ultramarathon.. Men jag krigade med alla medel....

SM-silver

5 mil är långt. Ruskigt långt. När man får kramp är det ännu längre. Då blir

det ganska jobbigt till och med. Och jag sålde mig dyrt. Som jag sa innan. Dyrare

än någonsin. Drog på mig ett håll efter kanske 5 km som tillslut satte sig så jag

inte fick i mig en droppe vätska. Hade räknat med 3 liter. Det blev 3-4 deciliter.

Inget jag kan rekommendera. Fick kramp i benen efter 2,5 mil. Den bitvis mycket

tekniska och krävande banan hjälpte till. Var mycket mer kuperat och svår-

sprunget än jag kunnat föreställa mig. Underlaget bestod av ungefär till 40%

stigar, 30% av grusvägar och resten bergshällar eller korta asfaltsträckor.

Men trailrunning ska ju vara annorlunda än vanlig terränglöpning. Löpningen

inom trailrunning går på smalare stigar eller vandringsleder, ofta i tuffare terräng.

Sporten är har utvecklats mkt i Sverige senaste åren. Senaste 2 åren har det också

arrangerats SM. Detta då på Sörmlands-Ultramarathon som är ett av de största

ultraloppen i Sverige. Gränsen för ultralopp brukar sättas när loppen är över

42195 meter långa. Alltså längre än ett vanligt Marathon.

3 mil gick på under 2h. 1.57.  Höll beräknad fart dit men efter 3 mil blev det

ett rent helvete. 2 mil kvar och håll, kramp + att jag inte kunde få i mig något att

dricka. Det går aldrig vägen. Kan det bli mkt värre? Jo det kan det visst tänkte

jag. Så jag trotsade alla naturlagar som fanns och bara körde på. Tappade

givetvis mkt tid in till mål. Han som vann loppet va grym. Han tuffade på i sitt

tempo hela vägen in. Vi hade sällskap till strax före 3 mil. På ett vanligt millopp

kanske jag slår honom med flera minuter men den farten kan han hålla i nästan

fem mil. Grymt! Daniel Nilsson FK Studenterna Uppsala fick till sitt livs lopp.

Han slog personbästa med över 20 minuter i sitt tredje försök på banan.

Passerade Marathonsträckan på 2,50. Säkert minst 15 minuter långsammare

bana än på ett vanligt Marathonlopp. Sen började jag krypa fram. Sista 8 km var

det värsta jag gjort. Värst var det i utförsbackarna. Fick i stort sett gå där. Min

tid blev tillslut 3.38. Ifjol vann dom SM på 3.46. Daniel som vann fick en så grym

tid som 3.21. 3.an hade 3.44. Tidsavstånden blir stora på en sån här brutal bana. 

Enligt arrangörerna var dessutom banan något längre än 5 mil. Tack för den!!

Med rätt vätskenivåer och utan kramp i över 2 mil så kan jag säkerligen springa

bra mkt fortare och kanske utmana ("Ultra" Daniel = Bättre ju längre banan är)

Men silver på SM är väl dugligt med tanke på vad som hände under racet. Nådde

iaf målsättningen att sälja mig dyrt med råge. Maria fick knyta skorna på mig

dagen efter tävlingen och hållet sitter i ännu. Gött....

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag rekommenderar ingen att springa i 

det skicket jag befann mig i. Inte ens 1 mil. Nästa år går SM på en 75km bana.

Tveksam om jag kommer till start. Men man ska aldrig säga aldrig, banrekord

är till för att slås...

Massör sökes // L-O